Namn: Nathalie Larsson
Ålder: 25
Stad: Tomelilla

Den 2 december 2018 var det åter dags för seriematch igen, som vilken annan helg så höll
man till i sporthallen under säsongen, men visste inte då att det skulle bli min sista match jag
skulle göra på handbollsplanen som 19-åring. För min del blev det den tredje
hjärnskakningen som jag fick under nio månader det året. Jag började på hjärntrappan som
alla andra efter en hjärnskakning men efter tio veckor och man fortfarande var kvar på första
steget så insåg man att det var något som inte stod rätt till.

Jag har alltid varit en aktiv tjej genom åren och har hållit på med handboll och andra sporter
sedan jag var liten. Jag har varit med om en hel del trauma mot mitt huvud genom åren och
en del av smällarna har lett till hjärnskakningar men då har jag oftast behövt en veckas vila
och sedan var man fit for fight igen.

Den första hjärnskakningen som jag fick under 2018 var under en seriematch som spelades på
hemmaplan. Jag fick speltid i andra halvlek och med underläge i paus så kändes det som att
vi hade allt att vinna. Det var drygt 5 minuter kvar av matchen när motståndarspelaren kom
helt fri på linjen och sköt mig rakt i huvudet. Det svartna helt för mig och jag tuppade av i
några sekunder. När jag fick medvetandet tillbaka kände jag mig helt snurrig och allt jag såg
snurrande. Jag avslutade de sista minuterna på bänken och fick se oss vinna matchen.
Andra och tredje hjärnskakningen under 2018 kom redan på uppvärmningen, och jag
upplevde dem inte lika “illa” som den första gjorde tidigare under det året. Men bara för jag
inte upplevde smällarna lika illa så betydde det inte att man får några konsekvenser av
traumat mot huvudet. Den sista smällen mot huvudet upplevde jag inte så farlig då jag mådde
relativt bra fast symptomen som uppkom, men det fick bägaren att rinna över.

Jag träffade en hel del personer under min rehabilitering och det har varit bland annat
sjukgymnaster och läkare som man träffade rätt regelbundet i början av rehabiliteringen. Jag
fick även behandlingar av kiropraktor och massörer. Jag följde hjärntrappan som många
andra gjorde efter sina hjärnskakningar men när man inte kom någon vart på trappan så såg
det ganska mörkt ut för en.

Jag studerade vid Malmö Universitet när sista hjärnskakningen kom under handbollskarriären
och som en konsekvens av det blev jag sjukskriven under ett helt år. Det var ganska tufft då
man trodde att man skulle bli frisk inom de kommande veckorna, men så blev det inte. Mina
symptom som jag har upplevt efter mina hjärnskakningar 2018 har bestått av daglig
huvudvärk, ljuskänslighet, ljudkänslighet, och minskad aptit. Många av symptomen satt kvar
rätt länge och det har varit rätt kämpigt att leva med dem dagligen. Under våren 2019 blev jag
även inlagd för rehabilitering på Orupssjukhuset i Höör under 2 veckor. Man blev något
bättre efter rehabiliteringen men det var fortfarande inte bra. Och man undrade om man
någonsin skulle bli det?

Det var genom en bekant som själv har varit patient hos Victor som gjorde att jag tog kontakt
med honom under vintern 2023. Då var det fem år sedan jag fick den sista hjärnskakningen
via handbollen, och jag kände att jag hade kommit till gränsen att jag hade blivit bättre men
inte helt bra. Min stora fråga var hur Victor kunde hjälpa mig med mina hjärnskakningar som
ingen annan sjukgymnast eller läkare hade kunnat hjälpa mig med tidigare. Men jag blev
motbevisad.

”Jag fick verktygen som jag behövde och utifrån det började jag märka, sakta men
säkert, att jag blev bättre med små steg. Det skönaste var när man själv kunde se sina egna
framsteg och inte bara människorna runt omkring en.”

Jag kände mig inte som en handbollsspelare längre när jag sökte hjälp utan som vilken
individ som helst som behövde hjälp med rehabilitering av sina hjärnskakningar och
hjärntrötthet. Jag hade tappat identiteten som handbollsspelare för enligt mig hade det gått så
lång tid fast man fortfarande är ung.

Idag lever man ett annat liv än när man spelade handboll. Ett liv som man har accepterat och
anpassat sig till, fast det var tufft i början. Idag klarar jag av att jobba heltid, utan några
direkta hinder eller svårigheter, och det är jag väldigt tacksam för. Idag kan jag även träna
styrketräning, löpning och i viss mån handboll igen, men den är fortfarande begränsad. Jag
känner att jag har hittat min plats i livet och vardagen igen efter allt man har gått igenom. Det
har inte varit någon lätt väg att gå, men jag är otroligt tacksam att jag har kommit dit där jag
är idag.

Utan Victors hjälp så hade jag inte kommit dit där jag är idag, och det var inget som jag
kunde drömma om innan första besöket. Victor har varit en stor del av ens rehabilitering och
under hela processen så har han alltid funnits där när man har behövt ha hjälp eller råd. Han
är väldigt noggrann i rehabiliteringsprocessen och vet vilka verktyg man behöver. Jag skulle
starkt rekommendera folk i min närhet att besöka kliniken om de har varit med om något
liknande som jag själv blev drabbad av.